Mexi-Ska: Musiken som spränger såväl gränser som trumhinnor

När jag satte fötterna på mexikansk mark för förstagången var det mycket som överraskade mig, nya smaksensationer etablerade sig som nya självklarheter, men vad var musiken som spelades där i bakgrunden och inte sällan dränkte allt sorl lika effektivt som de mexikanska ölen släckte min chiliheta törst. Takterna var familjära, two tone men med en starkare känsla av socialistisk punk och karibisk puls. Mitt hjärta hoppade i takt med smaklökarna och helt plötsligt hade min själ mer gemensamt med detta främmande land än jag någonsin kunna tro.

Efter tretton år i Indien var jag inte bara musikaliskt utsvulten, jag var uttorkad. Det finns mycket bra med Indien, musiken, däremot, vi kom aldrig överens. Att landa i den mexikanska skan var som att äntligen få hälla en iskall öl i munnen efter en decennielång ökenvandring. Det där första, aggressiva kolsyresticket i halsen som får ögonen att tåras och själen att vakna. Det var precis den chocken jag behövde för att skaka av mig dammet från Rajasthan och inse att jag äntligen var hemma. 

En andra revoulution på andra sidan atlanten

Långt efter att den brittiska skan tappat mycket av takten skedde något motsatt på andra sidan Atlanten. Under 90-talet, precis när landet gick igenom djupa ekonomiska och politiska kriser, så som Zapatistupproret 1994, exploderade Skan i Mexiko. Ungdomarna i Mexico Citys förorter behövde en ventil. Punken var för arg och nihilistisk, reggaen för långsam. Skan blev den gyllene medelvägen: du kunde skrika ut din frustration över korruption och fattigdom, men du gjorde det samtidigt som du dansade livet ur dig. Kanske inget band gjorde det lika bra som Pantheon Rococo när de rev loss i La Carencia.

"La vecindad" – Grannskapets musik

Till skillnad från den brittiska 'Two-Tone'-vågen, som präglades av stilren minimalism och engelska kostymer, blev den mexikanska skan extremt lokal och visuellt färgstark. Band som Maldita Vecindad slutade försöka låta som London och började istället låta som Mexico City.

De hämtade inspiration från Pachuco-kulturen – den mexikansk-amerikanska subkulturen från 40-talet med sina överdimensionerade zoot-suits, bredbrättade hattar och kaxiga attityd. Genom att återuppliva Pachucon gav de den mexikanska ungdomen en egen visuell symbol som var både rebellisk och djupt rotad i historien.

Musiken flyttade in i hjärtat av staden: till marknadernas sorl och de slitna hyreshusen, så kallade vecindades. Där den brittiska skan ofta sjöng om arbetslöshet i grå industristäder, sjöng Maldita Vecindad om de färgstarka karaktärerna i grannskapet, om gatuförsäljare och om kärlek i en trång betongdjungel. Det gjorde att musiken aldrig kändes som en blek import, utan som en naturlig förlängning av den mexikanska vardagen – en soundtrack till livet i ett land där kaos och gemenskap alltid går hand i hand.

Rancheran i ryggraden – varför Mexi‑ska låter som det gör

Bakom den studsiga offbeat-rytmen och den politiska ilskan bultar ett hjärta som slår i rancherans takt. Ranchera är Mexikos svar på country och blues, en genre där texterna dryper av passion, hjärtekross och en dramatik som kräver en flaska tequila för att helt förstås.

Många av de största Mexi-ska-låtarna bär på precis samma känslomässiga överdrifter som klassiska mariachi-serenader: kärlek som liv eller död, och hjärtesorg som ett öppet sår. Det är därför en låt som Acábame de matar fungerar så bra – den är i grunden en ranchera i ska-tempo, komplett med den teatraliska desperation som mexikaner får i sig med modersmjölken.

Det mest fascinerande är hur tidlös denna smärta är. Trots streaming och global pop kan dagens mexikanska ungdom fortfarande recitera ranchero-texter ord för ord. Vicente Fernández, José Alfredo Jiménez och Pedro Infante är inga dammiga nostalgifigurer; de är kulturella grundpelare. När ska-banden lånar deras känslospråk föds något unikt: en musik som är lika mycket gatans vrede som den är hjärtats melodram.

Insurgente 2019 – Pånyttfödelse i en ny kultur

Vi hade knappt hunnit landa i Mexiko efter en kaotisk flytt från Indien. Planer hade rasat, drömmar hade fått justeras, och vi bar fortfarande runt på den där tröttheten som sätter sig i bröstet när livet byter riktning lite för snabbt. Men vi kom till festivalen med en sorts trotsig energi – en vilja att börja om, att hitta något som kunde få oss att känna oss levande igen.

Min fru var hemma på sin egen mark, men ändå inte. Yucatán och Mexico city må vara samma land, men kultur, klimat, arkitektur, mat, musik skiljer sig milsvitt, men skan förenar. Jag var ny i landet, fortfarande med ena foten kvar i allt vi lämnat. Men när vi kom fram till Insurgente, till gräsplätten bakom stadens grönsaksgrossister, Central de Abastos, var det som att staden tog oss i handen och sa: “Okej, nu kör vi.”

Två scener, damm som låg som ett filter över eftermiddagen, och ett folkhav som rörde sig i vågor. Lineupen var som en snabbkurs i mexikansk ska‑historia: Inspector, El Gran Silencio, Los Estrambóticos, Los In‑Surgentes, och Dr. Shenka som dök upp som solist och fick publiken att koka över. Det var inte bara en festival – det var en sammanfattning av tre decennier av musik som vägrat ge upp.

Och mitt i allt detta: män som bar fram hinkar med öl som om de trotsade fysikens lagar. De tog sig igenom hoppande kroppar, spontana slam‑ringar och jublande grupper utan att spilla mer än några droppar. De kom fram med växel, hela hinkar och ett lugn som om de bara korsat en stilla gata, inte ett kaotiskt hav av brass, svett och studsande människor.

Bild

En unik aspekt av den mexikanska livekulturen är försäljningen av 'cubetas' (ölhinkar). Trots en kokande moshpit navigerar försäljare i neongula reflexvästar publikhavet med en precision som trotsar fysikens lagar. Det är en logistisk bedrift som ser till att energin hålls uppe även under de mest krävande pogo-danserna.

Mexikos kamp blev min kamp

Där, i det där märkliga samspelet mellan kaos och precision, började jag förstå något. Vår egen kamp – att börja om, att hitta fotfästet – speglades i musiken. Band som Panteón Rococó har överlevt kriser, förändringar och motgångar i trettio år, och ändå fortsätter de spela som om varje konsert är en chans att börja om. Det var precis så vi kände den dagen. Vi var inte där för att fly från något. Vi var där för att ladda om.

Och kanske är det just det som är kärnan i mexi‑ska: man slutar inte dansa bara för att det gör lite ont. Man fortsätter, för att rytmen är det som håller en uppe. Videon nedan är från blandade spelningar och enbart som referens!

I Mexi-ska är stolen på sittplatsen bara ett bord för dina skummande öl

För att få rätt upplevelse finns det givetvis inget som slår en ståplats tillsammans med folket, nära scenen, så nära att man kan känna värmen från strålkastarna, den andedräkten efter sångarens tacos toppade med het chilisalsa som värmer lika mycket som solen på en kritvit strand under mexikos sommarmånader. Det är här, bland trängseln, jublet där slammen både är på skoj och fungerar som en ventil för samhällets frustrationer. Den som ger sig in i leken får leken tåla.

Idag såg vi Panteón Rococo från en sittplats i en V.I.P-section för första gången, anledningen är lika enkel som logisk, min fru, tre äpplen hög, ser normalt sett inte mer än hoppande ryggtavlor och sällan över scenkanten och när jag nu överraskade med en biljett i samband med bröllopsdagen… Men innan vi kommer till kvällens upplevelser gör vi en tillbakablick.

Från El Chino till Panteón: Rösten från gatan

Man kan inte prata om Ska-Mex utan att nämna Salón Victoria och den karismatiska Héctor ”El Chino” Carrillo. För den oinvigde kan smeknamnet verka märkligt, men i Mexiko är El Chino (kinesen) ofta ett kärleksfullt epitet för någon med lockigt hår – en av många mexikanska språkliga finurligheter där utseendet blir en del av identiteten.

El Chino var sinnebilden av genren: han hade en röst som kändes som en varm kram i en ruffig gränd. När han sjöng, blev orden sanning. Det var rått, det var hjärta, och det var helt fritt från den polerade yta som dagens popmaskiner spottar ur sig.

Panteón Rococó tog stafettpinnen och sprang tills de blev landets största livemaskin. De bevisade att man kan sjunga om zapatister och kärlekssorg i samma andetag, så länge baskaggen aldrig slutar hamra mot bröstkorgen.

Kontrasterna: Från gränsen till huvudstaden

För att förstå bredden måste vi titta på banden som gav genren dess kanter:

• Tijuana No!: Här har vi kraften från norr. Med den otroliga Cecilia Bastida vid micken visade de att mexikansk ska också var kvinnornas arena. De tog politiken på allvar och lät ilskan över gränsen och orättvisorna höras i varje takt. Det var punk, det var ska och det var totalt kompromisslöst.

• El Gran Silencio: De kom från Monterrey och skapade sin egen genre: Chuntaro Style. De blandade ska med cumbia och norteño på ett sätt som gjorde att man inte visste om man skulle pogo-dansa eller bjuda upp till pardans. Det var stökigt, det var lokalt och det var genialt.

Café Tacvba: När energin blev ”snäll”

Vi måste också nämna Café Tacvba. I början var de en naturkraft. De tog det närliggande ska-soundet, blandade upp det med en punkig attityd och en extrem experimentlusta. Men, som det ofta går när man blir störst i världen, har de med åren slipat ner kanterna. Idag är de fantastiska musiker, men kanske lite för ”snälla” för oss som saknar det där tidiga jädraanammat från Re eller Avalancha de Éxitos. De har gått från att vara gatan som skriker till att bli den vackra teatern som folk sitter ner och lyssnar på.

Min fru och jag hade en traditionell indisk bröllopsceremoni med allt det innebär (du kan snart läsa mer om vårt indiska bröllop på vår systersajt Indien.nu här!), traditionella kläder, sju varv runt den heliga elden, ceremoni efter ceremoni men efter det traditionella måste ju det personliga få plats och efter att vi skurit tårta, skålat med vänner och familj, tagit de obligatoriska bilderna startade tonerna och takterna av just Café Tacvba och låten ”Ingrata” (se ovan), en låt så ickepolitiskt korrekt att bandet själva senare backade och gjorde en mer korrekt version. Men hur annars kan man starta ett äktenskap mellan en svensk man, en mexikansk kvinna efter ett traditionellt indiskt bröllop i Indien?

“Ingrata” (1994) var länge en av Café Tacvbas mest älskade och mest spelade låtar. Men i mitten av 2010‑talet började texten granskas i ljuset av Mexikos ökande medvetenhet kring feminicidios och könsrelaterat våld. I låten sjunger berättarjaget att han kan “ge henne ett par balazos” – en satirisk referens till macho‑våld i traditionella norteño‑canciones. Bandet hade ursprungligen skrivit den som satir över våldsamma rancheras, men insåg senare att ironin inte längre fungerade i ett land där våld mot kvinnor är en akut verklighet. Men satiren som vapen mot våld slutade inte här, facklan lämnades bara över till nya generationer.

Ska det vara så svårt att nämna alla band jag gillar?

Det vore svårt att skriva en artikel om mexikansk ska utan att nämna alla band som med blod, svett och tårar skapat den genre som förbinder samhällsklasser, ger kramp i vaderna efter timmar av dans och som ger dig en musikalisk käftsmäll du gillar lika mycket som en kram av din älskade. I slutet av artikeln ger vi några förslag på playlist från såväl YouTube som Spotify så att du kan hitta just dina favoriter bland de som nästan dagligen rullar här i hemmet.

DIY-kulturen och de oberoende scenerna

Mexikansk ska växte fram på platser som Multiforo Alicia – små, oberoende lokaler där banden skötte allt själva. Det skapade en extremt lojal fanskara. När de stora skivbolagen och radiokanalerna ignorerade musiken, byggde fansen och banden egna nätverk. Det är därför de kan sälja ut arenor idag utan att nödvändigtvis spelas på kommersiell radio dygnet runt.

Penteon Rococo XXX

Vi tog oss till arenan strax utanför Merida, parkeringen började bli full men vi hittade en plats och några minuter senare senare var vi inne. Tyvärr hade man sålt slut på den t-shirt och storlek som jag önskade så jag får försöka online… Vi hittade snabbt vår V.IP-sektion strax vid sidan av scenen. Att sitta, på SKA, det kändes fel men i takt på de allt snabbare, hetare sångerna förvandlades stolarna till bord för öl, som kontinuerligt såldes av den skarpa personalen. Koncerten, ja, den började lite långsamt, kanske har 30 år av konstant turnernade gjort bandet lite, vad ska man säga, trötta? Men efter att bandet klivit av scenen, publiken skrikit sina obligatoriska ”otra, otra, otra” (en gång till…) deklarerade sångaren, "You wan't to hear La Carencia?" 

Det var under de där sista extranumren som Dr. Shenka stannade upp och lät blicken svepa över folkhavet. Han noterade något som inte fanns där för 30 år sedan: barn som satt på sina föräldrars axlar. Han flinade mot publiken och levererade en sanning som bara en mexikan helt kan uppskatta:

'Jag är så glad att se föräldrarna med sina barn på sina axlar. Det hade varit underbart om vi som barn också hade kunnat vara på våra föräldrars axlar när de njöt av sin favoritmusik, men kanske hade det varit konstigt att göra det genom att lyssna på José José.'

Garvet som spred sig genom arenan var omedelbart. Det är precis där Mexi-ska lever – i skarven mellan José Josés tunga, tequila-dränkta hjärtekross och den bultande energin som får en hel generation att lyfta sina ungar mot taket i stället för att sjunka ner i sorgen.

Kanske är det därför Mexiko ofta kallas världens lyckligaste land? För låt oss vara ärliga: Vem tror egentligen att Finland – med sitt mörker, sin is, sin rödmetall och sina smaklösa piroger – kan vara lyckligast? Lycka i Mexiko är inte statistik; det är förmågan att lyfta ungarna mot taket och skratta åt sorgen till ett ska-beat, chili, kalla öl och tacos som får dig att önska att du återföds till mexikan i nästa liv.

Luis Román Ibarra, också känd som Dr. Shenka, att vi kör tre låtar till och det var nu den riktiga magin skapades. Fortfarande saknades bandes absoluta top-hit, la carencia, och när man slutligen (?) nådde tredje extraakten frågade Dr. Shenka, är ni verkligen redo för La Carencia, ni vet väl vad som händer efter? Sången, är sedan många år känd att vara den sista bandet kör innan koncererna slutar och taket på arenan lyfes av ett unisont ”noooooooooo! Och vi blev sjufaldigt belönade. Från det ögonblicket var det inte ett ben, inte en arm, inte en röst som kunde hålla still. Vi nådde klimax, ett klimax som varade 45 minuter. 

Som en extra bonus kom ”Maria Baracuda” ut på scenen, precis som hon gjort på 20-års-jubileet och fick tacket att lyfta så mycket att månen säkerligen fått en ny krater. 

Maria är känd från bland annat Jotdog

Den katarsis-liknande gemenskapen

Det finns en social komponent i Ska-Mex som är unik. Det handlar om el apoyo (stödet). På de stora festivalerna som Skatex eller Non Stop Ska är gemenskapen total. Det är en av få platser där klasskillnader suddas ut i en slam. Att Panteón Rococó firar 30 år nu är ett bevis på att de inte bara är ett band, utan en institution som har lyckats förbli relevanta genom att aldrig sluta prata om gatan.

Lyssna mer

Här nedan tipsar vi om lite musik som kan vara värt att höra för den som är ny inom ämnet.

Spotify

Panteon Rococos hela 20-årsjubileum

Blandad playlist med några av de största och bästa!

YouTube

Panteon Rococos hela 20-årsjubileum

Blandad playlist med några av de största och bästa!