Mat

Det finns en paradox i varje indisk, thailändsk eller koreansk restaurang i världen. Den hetta som definierar köket, den som får ögonen att tåras och pannan att svettas, kommer inte från Asien. Den kommer från Mesoamerika och exporterades ut i världen efter mångtusenåriga traditioner av förädling i dagens Mexiko.

Mexico City är en stad som tvingar dig att använda alla de där utslitna klyschorna jag lovat mig själv att aldrig skriva. Staden av kontraster. Staden som aldrig sover. Staden där allt kan hända. Det är irriterande, men det är sant.

Och när Guide Michelin – själva ur-klyschan i matvärlden – till slut rullar ut sin röda matta över den skrovliga stenbelagda trottoaren, då blir berättelsen om dessa ytterligheter plötsligt personlig. För i den här staden ryms hela det mänskliga spektrat mellan en dämpad, svartklädd koreografi i lyxiga Polanco och ett svettigt, enastående kaos i det lätt skamfilade San Rafael. Vi pratar så klart om El Califa de León, världens första street-tacobar med en Michelinstjärna.