Det finns en dag i maj då amerikanska barer fylls med margaritas, sombreros och grön-vit-röda dekorationer. Mariachimusiiken vräker ur högtalarna, och folk skålar för Mexiko. Problemet? I Mexiko själv är det en ganska ordinär tisdag.
Cinco de Mayo — den femte maj — har blivit en av USA:s mest kommersiellt laddade "etniska" högtider. Men frågar du en mexikan i Guadalajara, Mexico City eller Mérida vad dagen betyder för dem, får du troligtvis ett axelryck och kanske ett leende. Det är inte en nationaldag. Det är inte ens en helgdag i de flesta delar av landet.
Vad hände egentligen den 5 maj 1862?
Dagen firar den mexikanska segern i Slaget vid Puebla, där general Ignacio Zaragozas trupper besegrade en fransk invasionsstyrka som på pappret var vida överlägsen. Det var verkligen en anmärkningsvärd militär bedrift — men den var inte krigsavgörande. Frankrike kom tillbaka med förstärkningar, ockuperade Mexico City och satte Maximilian av Österrike på tronen som kejsare. Mexiko fick kämpa i flera år till innan fransmännen slutligen drevs ut.
Segern vid Puebla var alltså ett ögonblick av mod och stolthet, men inte slutet på historien. Det förklarar delvis varför firandet aldrig fick samma nationella tyngd som exempelvis Día de la Independencia den 16 september — den verkliga mexicanska nationaldagen, som firas med passion och intensitet från norr till söder.
En regional högtid som blev global brand
I delstaten Puebla firas dagen med desto mer känsla — det är trots allt deras historia. Militärparader, skolframträdanden och lokala ceremonier hör till. Men utanför Puebla är intresset måttligt.
Hur blev Cinco de Mayo då en jättefest i USA? Det handlar om mexikansk-amerikansk historia och — framför allt — om marknadsföring. Under 1980- och 90-talen satsade ölbolag som Corona och Modelo hårt på att profilera dagen som en folkfest i USA, riktad mot den växande latinamerikanska befolkningen men snart bredare. Det fungerade nästan lite för bra.
Befinner du dig i Mexiko den 5 maj?
Hamnar du på en bar där Cinco de Mayo firas med pompa och ståt har du troligen förirrat dig över gränsen till USA i tankarna — eller så har du hamnat på en restaurang eller resort som vänder sig nästan uteslutande till turister och gärna tjänar en extra slant på gäster vars bild av Mexiko formats mer av Hollywood än av verkligheten. Utanför Puebla och dess närmaste omgivning är det i princip ett osynligt datum på den mexikanska almanackan, även om skolelever faktiskt har en ledig dag.
Den ironiska vändningen
Resultatet är en dag som utomlands uppfattas som Mexikos nationaldag, men som mexikaner i Mexiko knappt lägger märke till. Det finns något ironiskt — och lite vemodigt — i det. En seger som handlade om att försvara landets självständighet mot europeisk imperialism har förvandlats till en exportprodukt, paketerad av amerikanska företag och serverad med tequila-shots.
Vad ska man fira istället?
Om du vill fira Mexiko på riktigt, markera kvällen den 15 september i din kalender. Det är vid midnatt som presidenten från Palacio Nacionals balkong i Mexico City ger Grito de Independencia — självständighetsropet — och samtidigt gör guvernörer och borgmästare samma sak från torg och palats över hela landet.
För många mexikaner är det årets viktigaste kväll. Torgen i landets städer fylls med folk redan timmar i förväg: musik, fyrverkerier, gatumat och en elektrisk stämning som är svår att beskriva om man inte upplevt den. I Mérida samlas tusentals människor på Plaza Grande för att höra guvernörens tal innan presidentens eget framträdande i huvudstaden, som lockar tiotusentals besökare och sänds direkt i alla nationella nyhetskanaler.
För dem som inte är på plats vid ett torg är det ändå en gemensam stund — man samlas framför teven ungefär som svenska familjer gör med Kalle Anka på julafton eller Grevinnan och betjänten på nyårsafton. Det är en av de där ritualerna som binder ett helt folk samman, oavsett var man befinner sig.
De flesta delstatshuvudstäder har även sina egna parader med militär, polis, skolelever och kulturella evenemang. Att den mexikanska självständigheten är något värt att fira, det går det inte att ta miste om.
Det är Mexiko som firar sig självt — på riktigt, och på sina egna villkor. Inte en version skapad för export.
